Vid protesfabrikens stängsel
Alltså satan så jag skrattar åt mig själv. Sitter och pratar med mig själv också. Jag hoppas varje gång på att rösten blivit bättre men dessvärre blir den bara sämre och sämre. Ska nog ta pappas råd och vara tyst. Kanske hämta lite glass också, det kanske hjälper.
Har precis gjort Fridas dag jättebra, ringde henne så hon fick höra hur jag lät. Hon skrattade och förstod inte ett ord av vad jag sa, men så är livet ibland!
.
Ska i alla fall snart skrämma livet av mig själv. Jag vet inte varför jag gör det, men på något sätt gillar jag det.
Trackback