Efter att jag läst ett inlägg på Janna's blogg så började även jag tänka till. Tänka på det där med vänner och vänskap. Vi alla har nog haft många bra vänner och vi alla har nog förlorat någon eller några av dem. Det hör livet till. Men att förlora någon som varit det bästa, att inte längre bry sig och inte längre prata. Det är för mig ett mysterium.

Jag har förlorat de två personer jag känt att jag kunnat prata med om allt. Och jag tar på mig stora delar av ansvaret till det. Och som jag har fått höra så många gånger förr, "It takes two to tango".  Men det som gör mig fundersam är hur det är möjligt för en person att inte prata med en annan när man varit så pass nära. Jag har dragit mitt strå till stacken och bett om ursäkt till båda som jag förlorat. En av dem har svarat, och det är jag tacksam för. Trots att hon inte kunde godta det jag sa. Den andra personen, har inte sagt ett ord till mig. Och det måste jag säga är både fegt och respektlöst. I alla fall i den situation vi var och är i.

Det här är något jag tänker på väldigt ofta, speciellt på kvällarna när jag har problem att somna. Jag hatar att inte ha ett riktigt avslut. Jag hatar att inte ha kvar dessa personer. Jag hatar att jag inte kunnat lita på någon efter detta. En anledning till att saker gått så pass långt är för att jag säger precis det jag tänker. Eller sa precis det jag tänkte. Det har jag nu slutat med, jag håller allt för mig själv och skriver av mig istället för att inte säga fel sak. För jag har lärt mig av mina misstag.