Det finns många personer jag skulle vilja träffa just nu. Vänner som inte längre finns i mitt liv och personer som jag träffat ett fåtal gånger men som ändå gjort ett stort intryck på mig. Men mest av allt vill jag träffa min mormor.

Min mormor dog i januari 2003. 9 år sedan nu. Det var nog det jobbigaste som jag varit med om, och är än idag det jobbigaste som hänt i mitt liv. Hon var min andra mamma. Jag var inte på dagis eller hos en dagmamma första åren i mitt liv, utan jag var hos mormor och morfar. Jag har så många minnen, som man egentligen inte borde ha från den tid man var 1-4 år, som jag aldrig kommer glömma.

En gång satt jag bredvid spisen i deras kök och där stod sockerskålen. Jag fick inte äta sockerbitar men jag tog upp en ur skålen och höll fram den och skrek: Mormor! Säg åt mig! En annan gång hade jag tagit mig en apelsin och mormor skar alltid upp den i små klyftor med skalet kvar så jag kunde gnaga på dem, så jag ville göra likadant. Jag fick inte ha kniven då jag var så liten men lyckades få tag på en i alla fall. Jag var ensam i köket och de andra i vardagsrummet. Det slutade med att jag skar mig själv i fingret. Jag gömde händerna bakom min rygg och gick in till dem och då frågade mormor vad som var fel. Tårarna började spruta och jag höll fram mitt pekfinger. Alla skrattade åt mig men jag fick i alla fall ett plåster och sen skar mormor klart apelsinen åt mig.

Jag skulle göra nästintill vad som helst för att få ha henne här hos mig nu, som en levande person. För jag tror, jag måste tro, att hon alltid är vid min sida som något annat.