Vissa gånger förstår jag mig inte på mig själv. Jag plågar mig själv genom att kolla på gamla bilder som jag vet är historia. Jag kollar igenom gamla saker som är skrivna. Och även dem vet jag är historia. Men ändå så får mina tanker det till att verka som att det hände igår. Även om jag är tacksam för det som hänt förr så är det jobbigt att bli medveten om allt. Gång på gång. Men jag kan inte låta bli. Jag måste kolla. Jag måste undersöka. Och jag vet att jag inte har någonting att säga. Både av den anledningen att jag inte har något med det att göra och att det hände för länge sedan. Men även för att jag vet att jag själv gjort samma sak. 

 

Jag har sagt åt mig själv att jag inte ska vara den personen. En sån där som bara söker efter dåliga saker med mig själv och en sån som jämför mig med alla andra. Men vissa dagar är det lättare sagt än gjort. Idag är en sån dag. Eller egentligen så har hela den här veckan varit en sådan vecka. Jag har inte velat säga något om det till någon. Alla andra har sina egna problem. Men jag kan inte längre hålla allt inom mig. På något sätt måste jag få ur mig det, och den här gången får det bli här på bloggen. Det är trots allt min blogg med mina tankar och känslor. 

 

Jag hoppas verkligen att allt går över under natten. För imorgon sätter jag mig på tåget ner mot Sundsvall och i Hörnefors hoppar min finaste också på. Äntligen får jag spendera lite tid med honom efter hans natt-vecka. Jag behöver verkligen få rå om honom nu.