Massa jobbiga minnen dyker upp ikväll över ett år har gått och jag kan än idag inte riktigt ta in vad som har hänt. Än idag känner jag mig som den sämsta människan som finns.

Det är närmare ett och ett halvt år sedan jag sist träffade dig. Och jag har verkligen inte orken eller modet att träffa dig ännu. Jag är orolig. Orolig för att bara vara ivägen. Och för att du ska ha glömt allt. Kommer du ihåg mig? Det är en jobbig tanke att man kanske inte finns med i minnesbilden.

Att se bilder på din utveckling både smärtar och lättar. För jag har bara hört hur jobbigt du har haft det. Jag har bara hört vad du gått igenom. Trots att jag satt på IVA så vågade jag inte gå in och se dig ligga där. Jag ville inte att det skulle bli mitt sista minne av dig. Idag ångrar jag att jag inte tog modet till mig. Kanske hade allt varit lättare nu då. Men det är för sent.

Vissa dagar är jobbigare än andra. Vissa dagar tänker jag inte speciellt mycket på det måste jag erkänna. Men ibland kommer allt upp till ytan. Ikväll är en sån kväll. Men, det är ok att ha såna kvällar. Och jag hoppas att jag en dag kan förlåta mig själv för att underlätta för mig. Jag behöver det.