Jag är riktigt rastlös för tillfället. Har snart gått igenom min profil på facebook månad för månad, år för år. Och jag kan erkänna att det finns stunder då jag bara vill bryta ihop igen. Efter alla dessa år. Efter alla dessa gånger jag försökt men inget har hänt. 

 

Jag saknar dig. Och jag saknar oss. För vi var jävligt bra tillsammans. Än idag känns det konstigt att inte längre umgås med dig. Att inte ens prata. Vi går förbi varandra som om vi aldrig vetat vem den andra är. Att gå från att vara bästa vänner till att aldrig se den andra i ögonen. Det är bland det märkligaste och jobbigaste jag har varit med om.

 

Det är bara dig jag kan säga att jag ångrar att jag släppte där. Det är ingen annan som har betytt så mycket för mig. Men, jag har försökt. Så otroligt många gånger. Så jag har gett upp. Men, ibland kryper du in bland mina tankar igen. Och jag minns. Jag minns allt vi en gång gjort, och allt känns som att det var igår. 

 

Igår vi satt i lekparken vid Tegs Centralskola, igår vi cyklade runt Stöcksjön och vidare runt halva Umeå. Som att det var igår vi träffades. Igår vi blev sjukt fulla på skolavslutningen och satt och kollade ut över staden med vänner hela natten. Och som att det var igår jag för första gången hörde Pain - Shut your mouth när vi skulle sova hos mig. 

 

Men samtidigt som det gör ont i mig att jag har förlorat dig, så är jag så jävla tacksam för att jag fick känna dig. Att jag fick så pass många bra minnen med dig och att du var min andra hälft. Jag är evigt tacksam över att ha fått dela alla stunder med dig.